Hemgång

Min månad i Kerala börjar nå sitt slut. Ikväll åker jag tillbaka hem till Sverige. Det ska bli skönt att komma hem och smälta allt som har hänt och träffa mina nära och kära igen. Men kanske att jag längtar efter den svenska maten mest...:)
Det har varit mycket känslor och upplevelser. Kanske att man kan tro att det bara är jobbiga känslor när man kommer ut och möter människor som lever under dessa villkor. Men lika mycket jobbigt har det varit fantastiskt att få träffa alla människor. Speciellt barnen. De sprudlar av glädje och energi och det smittar snabbt av sig.

Jag har inte heller bara varit runt och sett hur de fattiga har det. Jag och familjen som jag har bott hos har gjort utflykter tillsammans. Det har varit skönt att komma iväg en stund och bara göra något för njutningens skull.

Jag är otroligt glad och tacksam över att fått möjligheten att göra den här resan. Men det jag känner mig mest glad över är att 12 barn har fått faddrar. Det är en sån härlig känsla att veta att de barnen och familjerna kommer att få stöd och hjälp.

Mitt arbete i Kerala är slut för den här gången. Men arbetet med Acts of love fortsätter när jag kommer hem, eftersom jag har fått en plats i styrelsen.

Jag är tacksam över att så många har läst min blogg och hoppas att mitt budskap har nått ut. Har du några frågor eller funderingar. Kontakta Acts of love på info@aolove.org eller på 0722-237075.

En tur vid havet

Huset där jag bott

Mat på traditionellt vis

Sista uppdraget

Idag handlade vi en matta, två lakan, två kuddar och fyra stolar till Athuls familj. En gåva från hans fadder.

Sachu

För ett par veckor sedan berättade jag om Sachu. Han blev sjuk av poliovaccinet när han var tre år. Han sitter bara hemma på det kalla betonggolvet. För att göra det lite bekvämare och varmare för honom köpte jag en madrass.

Skolbesök

Igår besökte jag en skola, bestående av 500 elever och 18 lärare. Från 3 år upp till sjunde klass. Jag fick gå runt till alla klasser och hälsa. Riktigt roligt. På bilderna ser ni skynken eller träskivor. Dessa skärmar av klasserna från varandra.
Som med mycket annat här i Indien så är det verkligen som natt och dag jämfört med hemma.

Lärarrum

Första klass

Skrivtavla

Ett välbekant ansikte. Flickan som fick en fadder i torsdags.

Skolgården

Situationen på barnhemmet

Acts of love bedriver också ett barnhem för barn som är föräldrarlösa eller har föräldrar som inte vill eller har möjlighet att ha barnen boende hemma.

Barnhemmet har funnits i 7 år och har plats för 15 barn.

Barnhemmet är sedan 8 månader tillbaka nerstängt på grund av ekonomiska problem. 

Den organisation som sponsrade barnhemmet hade inte längre möjlighet att göra det. 

De 12 barn som bor på barnhemmet i vanliga fall, bor nu hemma hos föräldrar eller släktingar. Vilket inte är det ultimata för 

dessa barn. En gång i veckan träffas de som har möjlighet att komma till barnhemmet och äter tillsammans och umgås.

Att bedriva barnhemmet för 15 barn kostar ca. 10.000 kronor i månaden. Den kostnaden täcker allt. Skola, kläder, mat, peronal på barnhemmet med mera.

Jag hoppas att vi så snart som möjligt hittar nya vägar för att få den ekonomin som behövs för att bedriva barnhemmet.

är du intresserad av att ge ekonomiskt stöd till barnhemmet? Kontakta Acts of love på 0722-237075 eller info@aolove.org.

Barnhemmet

Kök

Kök

Matsal

Sovsal och matsal

Hari Krishnan

 När de pekade på huset som låg en bra bit ner för ett brant stup, tänkte jag inte så mycket mer på det utan trodde att det skulle finnas en väg ner. Men det gjorde det inte. Det var en lerig upptrampad stig som var ojämn och brant. Jag brukar inte tycka att det är läskigt med sådant, utan ser det mer som en utmaning. Men det här var inte kul. Ramlade man, vilket jag var på väg att göra några gånger, skulle man göra otroligt illa sig. När jag väl kommer ner möter jag mamman som gråter för att hon var rädd att jag skulle ramla och dö.

Hari Krishnan är 13 år. Han bor med sin mamma, pappa och syster Sree Lekshmi, 14 år. Hans pappa är en oturens man, men ändå med turen på sin sida. Han har brutit ryggen två gånger. Första gången i en bilolycka och andra när han föll ner från ett tak. Han har även överlevt en hjärtinfarkt.
Han arbetar och hjälper till med papper på ett kontor. Han tjänar 100 rs per dag, vilket motsvarar ca. 13 kr. Mamman i hemmet har astma, hon har inte kunnat dricka på tre dagar, på grund astman. Eftersom hon har så tung astma kan hon inte arbeta.

Deras dotter som ska börja i "gymnasiet" har inte tillräckligt höga poäng och har inte kommit in. För att studera högre än grundskolan måste hon då söka till en privat skola, vilket är väldigt dyrt och familjen har inte råd med det.
Hari Krishnan går fortfarande i grundskolan.

På grund av hela livssituationen vill pappan inte leva längre. Men jag hoppas att han för barnens skulle inte gör något. Vad skulle då hända med dem?

Hari Krishnan har fått en fadder.

Familjen

Hari Krishnan

Sovrummet där alla fyra sover på mattor.

"Vägen" till deras hus.

Huset uppifrån vägen.

Gåvor från faddrar

Igår och idag har vi lämnat de gåvor som jag har köpt från faddrarna. De blev väldigt glada, trots att det kanske inte riktigt ser ut som det på bilderna. Jag tror att de, framförallt mammorna, har svårt att visa utåt vad de känner. Men när man är på plats både ser man och känner att de är glada och tacksamma.

Thirta och hennes syster Jenni blev superglada för kuddarna. 

Midhuns lillasyster blev jätteglad för sin nya klänning och gick och bar på den hela tiden. 

Systrarna Anjana och Archina var tacksamma över deras nya kläder.

Abhijith och hans familj fick både presenter och sitt första matpaket. De var väldigt glada.
Speciellt Abhijith, som fick två nya skjortor och ett par byxor.

Min fadderfamilj

Det här är familjen som ligger mig varmast om hjärtat. Mitt fadderbarns familj. Egentligen har man bara ett barn i familjen som man stödjer när man är fadder. Men för mig är det viktigt att hela familjen får stöd. Därför ser jag detta som min fadderfamilj. Jag kommer alltså att se till att hela familjen är friska och får det som de behöver.

Igår hälsade jag på dem för sista gången innan jag åker tillbaka hem till Sverige. Jag hade med mig presenter som jag gav.

Glad familj

Revathy visar glatt upp sin nya klänning

Roopa visar stolt upp sin nya klänning

Devaraj och Roopa leker med sina nya leksaker

Mamman i familjen är en helt underbar person. Trots att vi inte kan prata med varandra känns det som vi har kommit varandra nära. Jag såg hur tårarna började komma när jag gav dem alla presenter, men när jag gav henne en ny sari kunde hon inte hålla sig längre. Det strålande tacksamhet om henne. Pappan och barnen var lika glada och tacksamma de. Devaraj som är två är blev överlycklig över sin bil, och ville inte göra annat än att leka med den.
Trots att de lever i fattigdom och i ett hus, av plast och papp, är det inte den här familjen som jag oroar mig mest för. Det är sån kärlek och gemenskap och med en mamma som Ajithas, som är engagerad i både sina egna och andras barn, är situationen så bra som den kan bli i deras ställe. Jag är dock orolig för mammans astma, men hoppas att med hjälp av medicin att hon kommer bli bättre.
Det var jobbigt att lämna dem igår. Jag hade så gärna velat göra så mycket mer för dem. 

Manjima

 Manjima är 8 år. Hon bor tillsammans med sin mormor och moster. När Manjima var två år tog hennes mamma självmord, gravid i sjunde månaden. Hon mådde så dåligt på grund av att hennes man drack och kom hem och misshandlade henne. På grund av pappans beteende har mormorn alltid tagit hand om Manjima, eftersom det var en fara för henne att bo hemma. De har inte hört någonting från hennes pappa på några år.

Manjimas mormor och moster arbetar ibland på en cashewnötsfabrik, vilket ger en väldigt låg inkomst. 

Trots allt detta som har hänt i Manjimas liv verkar hon vara en väldigt glad och sprallig tjej.

Manjima har fått en fadder.

Manjima

Manjima och hennes mormor

Köket. Men här kan de inte tillaga maten, det gör de ute.

Här tillagar de maten.

Deepak

Deepak är 11 år. När hans mamma, Maniammal, var gravid i nionde månader lämnade pappan henne. Deepak har alltså aldrig träffat sin pappa. Att lämna sin fru här i Indien betyder mycket mer än att bara bli lämnad. Oftast är det mannen som arbetar in pengar, i alla fall den största delen av inkomsten. Att bli lämnad betyder alltså att inkomsten försvinner. I det här fallet var det så. Deepaks mamma har en missbildning i foten, vilket gör att hon har svårt att gå och kan inte jobba. 

Igår när vi hälsade på dem, bodde de hemma hos Maniammals bror och syster och deras mamma. Men de gör inte alltid det. Ibland bor de hemma hos en annan syster. I båda hushållen är det väldigt fattigt och det är svårt att få pengarna att räcka till mat.

Så inte nog med att de inte har pengar, de har inte heller ett fast boende, utan måste flytta runt.

Deepak har fått en fadder.

Deepak och hans mamma Maniammal

Deepak

Abhijith

Det är milt sagt en farlig väg upp till huset. Först gick vi över några stockar som låg över diket. Och sen skulle vi i princip 30 m rakt upp. Den lilla stigen var ojämn av stenar och rötter och bestod av lera. Väldigt halt och kladdigt en dag som denna, när det har regnat hela dagen. När vi väl kom upp stod det ett ganska stort och fint hus där. Men det var inte så stort och fint när jag kom in och fick se och höra om deras liv.

Fram till för fyra år sedan bodde Abhijith med sin mamma och pappa i ett hus som de hyrde. Men för fyra år sedan lämnade pappan dem och kom bara dit ibland. En av de få gångerna som han kom dit, blev mamman gravid. Efter det har inte pappan kommit tillbaka.

För ett år sedan flyttade Abhijith, 10 år, hans mamma Sethulekshmi, 38 år, sin lillebror Aswajith, 2 år, hem till mammans föräldrar. För fyra månaders sedan dog mammans pappa av hjärtfel.
Den enda inkomst familjen har är från mamman som hjälper barn med läxor i hennes hem. Det ger en väldigt liten inkomst.
Mormorn kan inte jobba, hon har problem med höften. Hon kan inte ens ta sig ner för den branta backen, utan sitter i huset hela dagarna.

 Huset som de bor i nu, mammans föräldrars, tog banken i säkerhet när pojkens pappa lånade pengar för att starta ett företag. Företaget gick inge bra och lades ner. Pappan betalar inte av lånet och banken kommer nu att ta huset, eftersom ingen betalar. Det betyder att vilken dag som helst kan Abhijith, hans mamma, bror och mormor bli hemlösa.

Jag blir så förbannad när jag tänker på hur pappan inte bara lämnar sin familj, utan också lämnar dem med ett lån som ingen kan betala, och nu kommer förlora sitt hem. Men jag är glad över att Abhijith har fått en fadder. Imorgon ska vi åka och köpa kläde, mattor, kuddar och lakan till familjen. En gåva från hans nya fadder.

Abhijith

Hela familjen

Mamman tar hand om sin tvååriga son som vaknar.

På väg ner för stigen.

Den lilla bron över diket.

Presenter

Igår var jag, Chinnamma och Joyson och handlade till min familjs fadderbarn. Det är personliga gåvor från oss, Acts of love betalar inte detta, utan det gör vi själva. Min, min mammas och min systers familjer ska få kuddar, lakan och en matta att sova på samt kläder till alla barn. Min pappas fadderbarn och hennes syster får kläder.

Jag köpte tandborstar och tandkräm samt lite håraccessoarer till alla familjer. Dessutom köpte jag kläder till mammorna, en gåva från mig som jag tycker de är mer än värda.

Till mitt fadderbarn, Revathy, hennes syskon och mamma

Till min mammas fadderbarn Thirtha, hennes syster och mamma.

Till min systers fadderbarn Midhun, hans syster och mamma.

Till min pappas fadderbarn Anjana och hennes syster.

Brev

Idag har jag skrivit adresser på 37 kuvert. I kuvertet ligger ett foto på ett barn, ett brev från barnet och ett brev från mig. Dessa ska skickas ut till respektive fadder. Detta görs 2 gånger per år.

Brevskrivning

Brevskrivning

Färdiga att skickas

Söndagsträff

Idag var det träff på barnhemmet igen. Vi gjorde blommor av servetter och fikade lite. Alla barn var otroligt glada. Tjejen som jag skrev om tidigare i veckan, som jag aldrig sett le, skrattade massor idag. Så underbart! Vi delade även ut matpaket till tre av de nya familjerna, som inte kunde komma i torsdags.
Jag hade köpt en presenning till mitt fadderbarns familj, för att lägga över taket, så att det inte regnar in. Går inte att beskriva känslan över att kunna göra något sådant för dem. Det är dom värda!

Blomtillverkning

Blomtillverkning

Stolt över att ha gjort sin blomma själv

Alla barn med sina blommor

Fika

Roopa

Sujithas syster tar emot matpaket

Sheeja och Shenna tar emot matpaket

Roopa och Revathy

Lägg till bildtext

Hela gänget

Roopa med presenningen

Mitt fadderbarns mamma på väg hem med matpaketet