Acts of love: Mitt fadderbarn

Jag har klarat mig rätt bra hittills. Men nu har det brustit. Jag har brutit ihop totalt. Det här kan inte vara sant. Det här kan inte vara verkligt. Jag trodde att jag hade sett Keralas baksida. Jag trodde att jag hade sett det värsta, för det jag har sett har varit hemskt. Men det fanns värre…

Jag hälsade på en familj idag, som jag träffade i söndags på pysslet. En familj med mamma, pappa och tre små barn.
Vi åkte på vägar som blev mindre och sämre för varje gång vi svängde av. Till slut gick det inte längre och vi fick gå sista biten. Eller kanske mer klättra… Huset låg en bra bit in i skogen och vägen var en ojämn geggig stig. Vi passerade hus, fattiga människor som levde i ruckel. Det var hemskt. Då visste jag inte att vi skulle mötas av något värre… När vi kom fram möttes vi av en massa barn. Glada barn. Bakom alla barn stod ett hus. Eller nej inte ett hus, mer en gammal koja som ett barn någon gång har byggt och inte varit i på många år. Det går inte att förklara. Väggarna var av gammal plast och någon liten plåtbit på något ställe. Taket var av plåt och vid taknocken var det helt öppet. Det bestod av ett rum, kanske 4x5 m. Om ens det. Det fanns ett bord och två stolar, som var fyllda med saker. Maten lagade de över eld på golvet i ena hörnet.

Det jag kan glädja mig i och luta mig tillbaka i är att jag ska bli fadder åt ena deras barn. Vilket betyder att hela familjen får en trygghet.

När jag var där gick det bra, det var så många barn som kom och mötte mig och deras glädje fyllde mig med värme. De var så glada. Alla ville skaka hand och vara så nära det bara gick. När vi skulle gå där ifrån sprang alla 15 barn efter mig. När vi sedan åkte, sprang de efter oss en bit. Det var precis så som man kan se i filmer. Det kändes häftigt men så sorgligt. Det var nu känslorna kom…